SDI verkar ha börjat granska och korrläsa en del av de undertexter man lämnar in.
De senaste månaderna har jag fått tre program granskade, att jämföra med att jag under mina åtta år som undertextare för SDI bara har fått ett program korrläst. Ett enda! På åtta år!
Det här är förstås jättebra för alla inblandade. Kvaliteten på översättningarna höjs och översättarens förmåga utvecklas.
Har de insett att man faktiskt kan och får eftersträva kvalitet, eller ligger det något annat motiv bakom (det skulle inte vara första gången de agerar cyniskt, om man säger så)? Vi får väl se.
Mer om vikten av granskning och korrläsning kommer inom en snar framtid.
fredag 22 januari 2010
torsdag 10 december 2009
Lästips och konferenser
För fransktalande är dagens tips att kika på den här länken:
http://www.semainedusoustitrage.org/cinema/article/cinema-francais-et-les-sourds-le
Mycket intressant läsning från undertextningsvecka i Frankrike i november 2009.
Och en intressant engelsk artikel om kvalitet i undertextning, där man bl.a. talar om undertextningsbolag som verkar i Svergie hittar ni här:
Goodbye quality(?)
http://www.semainedusoustitrage.org/cinema/article/cinema-francais-et-les-sourds-le
Mycket intressant läsning från undertextningsvecka i Frankrike i november 2009.
Och en intressant engelsk artikel om kvalitet i undertextning, där man bl.a. talar om undertextningsbolag som verkar i Svergie hittar ni här:
Goodbye quality(?)
onsdag 2 december 2009
Nålsögat
Tillåt mig gnälla lite.
Antingen arbetar man, eller så är man arbetslös. Så enkelt är det.
Jag försöker hitta ett jobb och under tiden försöker jag få arbetslöshetsersättning. Eftersom jag har varit arbetslös förut, utan att innan ha varit klok nog att se till att jag har varit ansluten till en a-kassa och vet att det i princip är omöjligt att då klara sig ekonomiskt, gick jag med i a-kassan så fort jag fick jobb igen. Jag ville slippa den förnedrande kontakten med socialmyndigheterna igen; slippa betraktas som ett på samhällets botten krälande misslyckande till människa och slippa misstänkliggöras som sniken fuskare som försökte leva på bidrag utan att själv bidra. Den som själv inte har sökt ekonomiskt bistånd av soc har ingen aning om hur förödande för självkänslan detta är; för att beviljas försörjningsstöd måste man nämligen först avklädas sin kaxighet och tro på att man är någon och låta hoppet fara. Men hela detta förfarande skulle kräva ett helt eget inlägg och nu gäller det a-kassan, nålsögat. För att här inträda får man dock inte låta hoppet fara. Hoppet är det sista man måste klänga fast vid, eftersom det är så lång handläggningstid för ansökningarna om ersättning. Vad vore man om man miste hoppet under den tiden? Blott intet.
På Arbetsförmedlingen upplystes vi om att vi förväntades söka jobb. Åhå? Verkligen? Vi skulle inte luta oss tillbaka och rulla tummarna då, nu när vi äntligen hade fått en tids betald ledighet? Nä. Just det. Söka föreslagna jobb. Söka på egen hand. Och de jobb som per mejl anvisades oss måste vi söka, annars skulle vi avanmälas från a-kassan och därmed gå miste om arbetslöshetsersättning. Ersättningen kom inte utan vissa motprestationer, upplystes vi om. Motprestationerna bestod i att vi måste söka jobb.
Men för att kunna avanmälas från a-kassan måste man först ha kommit in genom nålsögat. För att som egen företagare komma in där, måste man först avveckla företaget och skilja sig helt från sin verksamhet. Men inte nog med det, visade det sig. Jag var dum nog att tacka ja till några uppdrag från en av de uppdragsgivare jag hade haft i min verksamhet, som nu var avvecklad. Först och främst ville jag ju kunna försörja mig och dessutom ville jag behålla kontakten med mina uppdragsgivare, eftersom hoppet, som jag alltså ännu inte hade tappat, var att allt till slut skulle ordna sig och att uppdragen skulle börja strömma in igen.
Men så fick man alltså inte göra. Eftersom jag hade tackat ja till erbjudna uppdrag, gick jag miste om arbetslöshetsersättning. Man får ju inte använda a-kassan som något slags utfyllnadsbidrag. Antingen är man arbetslös eller så arbetar man. Och om man bara arbetar deltid, måste man alltså göra detta som anställd och inom något område man inte behärskar, annars misstänks man självfallet för att ändå bedriva sin verksamhet, den som man har avvecklat och borde ha skilt sig ifrån.
Efter att alltså dumt och oerhört naivt nog ha tackat ja till fyra uppdrag efter det att jag anmälde mig arbetslös, fyra uppdrag, in alles fyra dagars arbete, som jag lät ett faktureringsbolag fakturera mina uppdragsgivare för så att de sedan betalade in a-skatt och sociala avgifter (precis som om jag hade varit anställd) och sedan ta 7 % av förtjänsten, har jag gått miste om åtta veckors arbetslöshetsersättning och får inte några pengar alls till jul, eftersom uppdragen var av samma art som dem jag utförde i min verksamhet.
Men det är klart. Jag hade ju kunnat skaffa mig ett riktigt jobb, en anställning, så jag får ju liksom skylla mig själv.
Antingen jobbar man, eller så är man arbetslös. Så enkelt är det.
Antingen arbetar man, eller så är man arbetslös. Så enkelt är det.
Jag försöker hitta ett jobb och under tiden försöker jag få arbetslöshetsersättning. Eftersom jag har varit arbetslös förut, utan att innan ha varit klok nog att se till att jag har varit ansluten till en a-kassa och vet att det i princip är omöjligt att då klara sig ekonomiskt, gick jag med i a-kassan så fort jag fick jobb igen. Jag ville slippa den förnedrande kontakten med socialmyndigheterna igen; slippa betraktas som ett på samhällets botten krälande misslyckande till människa och slippa misstänkliggöras som sniken fuskare som försökte leva på bidrag utan att själv bidra. Den som själv inte har sökt ekonomiskt bistånd av soc har ingen aning om hur förödande för självkänslan detta är; för att beviljas försörjningsstöd måste man nämligen först avklädas sin kaxighet och tro på att man är någon och låta hoppet fara. Men hela detta förfarande skulle kräva ett helt eget inlägg och nu gäller det a-kassan, nålsögat. För att här inträda får man dock inte låta hoppet fara. Hoppet är det sista man måste klänga fast vid, eftersom det är så lång handläggningstid för ansökningarna om ersättning. Vad vore man om man miste hoppet under den tiden? Blott intet.
På Arbetsförmedlingen upplystes vi om att vi förväntades söka jobb. Åhå? Verkligen? Vi skulle inte luta oss tillbaka och rulla tummarna då, nu när vi äntligen hade fått en tids betald ledighet? Nä. Just det. Söka föreslagna jobb. Söka på egen hand. Och de jobb som per mejl anvisades oss måste vi söka, annars skulle vi avanmälas från a-kassan och därmed gå miste om arbetslöshetsersättning. Ersättningen kom inte utan vissa motprestationer, upplystes vi om. Motprestationerna bestod i att vi måste söka jobb.
Men för att kunna avanmälas från a-kassan måste man först ha kommit in genom nålsögat. För att som egen företagare komma in där, måste man först avveckla företaget och skilja sig helt från sin verksamhet. Men inte nog med det, visade det sig. Jag var dum nog att tacka ja till några uppdrag från en av de uppdragsgivare jag hade haft i min verksamhet, som nu var avvecklad. Först och främst ville jag ju kunna försörja mig och dessutom ville jag behålla kontakten med mina uppdragsgivare, eftersom hoppet, som jag alltså ännu inte hade tappat, var att allt till slut skulle ordna sig och att uppdragen skulle börja strömma in igen.
Men så fick man alltså inte göra. Eftersom jag hade tackat ja till erbjudna uppdrag, gick jag miste om arbetslöshetsersättning. Man får ju inte använda a-kassan som något slags utfyllnadsbidrag. Antingen är man arbetslös eller så arbetar man. Och om man bara arbetar deltid, måste man alltså göra detta som anställd och inom något område man inte behärskar, annars misstänks man självfallet för att ändå bedriva sin verksamhet, den som man har avvecklat och borde ha skilt sig ifrån.
Efter att alltså dumt och oerhört naivt nog ha tackat ja till fyra uppdrag efter det att jag anmälde mig arbetslös, fyra uppdrag, in alles fyra dagars arbete, som jag lät ett faktureringsbolag fakturera mina uppdragsgivare för så att de sedan betalade in a-skatt och sociala avgifter (precis som om jag hade varit anställd) och sedan ta 7 % av förtjänsten, har jag gått miste om åtta veckors arbetslöshetsersättning och får inte några pengar alls till jul, eftersom uppdragen var av samma art som dem jag utförde i min verksamhet.
Men det är klart. Jag hade ju kunnat skaffa mig ett riktigt jobb, en anställning, så jag får ju liksom skylla mig själv.
Antingen jobbar man, eller så är man arbetslös. Så enkelt är det.
onsdag 25 november 2009
Radiotips: Horace i P1 Morgon
Han säger "Det enda världspråk som finns är översättning."
Programmet heter "Svenskan hotad" och sändes
tisdag 24 november 2009 23:39
SR skriver:
Folkpartiet vill nu att skolbarnen ska få lära sig engelska redan från första klass. Hotar det svenska språkets ställning? Samtal med Horace Engdahl, Svenska akademien och Helena von Schantz (FP).
Länk till programmet:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=3261770
Programmet heter "Svenskan hotad" och sändes
tisdag 24 november 2009 23:39
SR skriver:
Folkpartiet vill nu att skolbarnen ska få lära sig engelska redan från första klass. Hotar det svenska språkets ställning? Samtal med Horace Engdahl, Svenska akademien och Helena von Schantz (FP).
Länk till programmet:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=3261770
Lästips
I den artikeln "Krevende oversettelse av fagtekster" kan man läsa om professor Riitta Jääskeläinens, Professor i engelsk vid Universitetet i Joensuu, forskning.
Ingress:
Oversettelse av fagtekster er en prosess som krever høy bevissthet og et bredt kompetansespekter. Gode oversettere har spesialistkunnskap på linje med den leger og jurister har, fastslår språkforsker.
Länk till artikeln:
http://www.forskning.no/Artikler/2008/februar/1203591071.31
Ingress:
Oversettelse av fagtekster er en prosess som krever høy bevissthet og et bredt kompetansespekter. Gode oversettere har spesialistkunnskap på linje med den leger og jurister har, fastslår språkforsker.
Länk till artikeln:
http://www.forskning.no/Artikler/2008/februar/1203591071.31
onsdag 11 november 2009
Idag har jag varit på arbetsförmedlingen
Idag har jag varit på arbetsförmedlingen på informationsmöte och fått veta mina skyldigheter som varande arbetssökande. För det första gjordes det ursäktande klart för oss, att som arbetssökande är vi från början misstänkta snyltare. De regler som har satts upp för hur vi måste bete oss för att få någon arbetslöshetsersättning (som de flesta av oss har betalat a-kasseavgift till våra fackföreningar för att få tillgång till) är utformade på sätt som antyder att det förutsätts att arbetslösa människor i första hand är ute efter att lura systemet och inkassera pengar utan att bidra med arbete. Så har det varit under hela mitt vuxna liv, men misstänksamheten verkar ha blivit ännu större på senaste tid. Bland annat har sedan jag sist var arbetslös en deltidsarbetslöshetsregel tillkommit, som ger den arbetslöse en pott på 75 dagar varur deltidsarbetslöshetsdagar dras, d v s de dagar i en vecka som man är arbetslös om man har haft tur (eller otur) att ha fått ett uppdrag som inte varade en hel vecka. Detta ovetande har jag sedan mina översättningsuppdrag drastiskt minskade i oktober, glatt tackat ja till enstaka jobb om en eller ett par dagars jobb och stämplat för resten. Det är ett klart suspekt beteende och ska med det här nya systemet tydligen i möjligaste mån stoppas.
Det är nämligen inte meningen att man ska kunna använda a-kassan som utfyllnad av inkomsten.
Smaka på den formuleringen, utfyllnad av inkomsten.
Inte ett förtvivlat försölk att få ihop en inkomst som räcker till det nödvändigaste, utan utfyllnad av inkomst.
Som jag förstår det förväntas man antingen ha en inkomst eller vara arbetslös, inte komma och dutta med lite av det ena och lite av det andra, inte. Antingen eller, annars blir man bestraffad som varande suspekt snyltare på systemet. När de 75 deltidsarbetslöshetsdagarna är förbrukade får man inga fler. Då får man baske mig se till att vara arbetslös på ett ordentligt och rejält sätt, hela veckor i taget, för någon ersättning för enstaka arbetslöshetsdagar i veckan får man inte därefter.
Inte nog med att jag för att över huvudtaget kunna få någon ersättning alls från a-kassan (som ju är att betrakta som en försäkring, för vilken jag har betalat premier varje månad så länge jag har arbetat) var tvungen att avveckla mitt företag, eftersom jag en gång tidigare redan har haft det "vilande" och man bara är tillåten att ha sitt företag vilande en gång. En gång under hela sitt liv. Vad är det för en jävla regel?! Marknadskonjunkturer går som bekant upp och ner. Ibland är det gott om jobb och ibland är det ont om jobb. Svängningarna är inget som händer en gång under en livstid. Nåväl, jag har en gång tidigare utnyttjat möjligheten av att ha mitt företag vilande och måste därför nu avveckla det helt för att kunna åtnjuta min rätt till arbetslöshetsersättning. Inte nog med det, alltså. Uppdrag finns fortfarande, om än i betydligt mindre utsträckning, så ibland då och då erbjuds jag jobb och för att då kunna fakturera för dessa måste jag anlita ett faktureringsbolag, som tar 7 % av min förtjänst för att skriva fakturor till mina uppdragsgivare, eftersom jag ju inte kan fakturera från ett företag som inte längre finns.
Men nu har jag alltså bara 75 arbetsdagar till förfogande innan fällan slår igen helt och hållet och då får jag förbanne mig hoppas att jag antingen har fått en anställning (fast det vill jag ju egentligen inte ha) eller att marknaden har vänt och det återigen finns jobb som räcker hela veckan.
Det är nämligen inte meningen att man ska kunna använda a-kassan som utfyllnad av inkomsten.
Smaka på den formuleringen, utfyllnad av inkomsten.
Inte ett förtvivlat försölk att få ihop en inkomst som räcker till det nödvändigaste, utan utfyllnad av inkomst.
Som jag förstår det förväntas man antingen ha en inkomst eller vara arbetslös, inte komma och dutta med lite av det ena och lite av det andra, inte. Antingen eller, annars blir man bestraffad som varande suspekt snyltare på systemet. När de 75 deltidsarbetslöshetsdagarna är förbrukade får man inga fler. Då får man baske mig se till att vara arbetslös på ett ordentligt och rejält sätt, hela veckor i taget, för någon ersättning för enstaka arbetslöshetsdagar i veckan får man inte därefter.
Inte nog med att jag för att över huvudtaget kunna få någon ersättning alls från a-kassan (som ju är att betrakta som en försäkring, för vilken jag har betalat premier varje månad så länge jag har arbetat) var tvungen att avveckla mitt företag, eftersom jag en gång tidigare redan har haft det "vilande" och man bara är tillåten att ha sitt företag vilande en gång. En gång under hela sitt liv. Vad är det för en jävla regel?! Marknadskonjunkturer går som bekant upp och ner. Ibland är det gott om jobb och ibland är det ont om jobb. Svängningarna är inget som händer en gång under en livstid. Nåväl, jag har en gång tidigare utnyttjat möjligheten av att ha mitt företag vilande och måste därför nu avveckla det helt för att kunna åtnjuta min rätt till arbetslöshetsersättning. Inte nog med det, alltså. Uppdrag finns fortfarande, om än i betydligt mindre utsträckning, så ibland då och då erbjuds jag jobb och för att då kunna fakturera för dessa måste jag anlita ett faktureringsbolag, som tar 7 % av min förtjänst för att skriva fakturor till mina uppdragsgivare, eftersom jag ju inte kan fakturera från ett företag som inte längre finns.
Men nu har jag alltså bara 75 arbetsdagar till förfogande innan fällan slår igen helt och hållet och då får jag förbanne mig hoppas att jag antingen har fått en anställning (fast det vill jag ju egentligen inte ha) eller att marknaden har vänt och det återigen finns jobb som räcker hela veckan.
måndag 9 november 2009
Alla översättare är dåliga
Ibland tänker jag så här: Att vara översättare måste vara ett av världens mest otacksamma jobb! Det finns naturligtvis fler jobb som är mer otacksamma; att städa till exempel. Jobbet märks bara när det blir dåligt gjort. Och så är det med undertextning också. Det är liksom bara missarna som syns. De bra texterna märker man inte alls. Och det är ju så det ska vara. Undertexten ska inte sticka ut, det är inte den som är det viktiga. Man ska bara läsa den utan att ens tänka på den. En bra undertext går en obemärkt förbi.
Ibland tänker jag så och känner mig lite bitter. Lika bitter som när jag fem minuter efter att ha städat hela lägenheten skinande (nåja!) ren upptäcker att hela mitt jobb har gjorts om intet av fyra ungar som drar in halva fotbollsplanen på hallgolvet och strör sina skor och skolväskor över resten av lägenheten, eller tjugo minuter efter att ha tvättat veckans tvätt, upptäcker att tvättkorgen återigen är mer än halvfull.
Ibland tänker jag så.
Oftast tänker jag inte alls så mycket utan känner mig oerhört lyckligt lottad över att jag har sådan tur som får göra det här jobbet, som ju är så kul och som gör att jag slipper arbetskompisar och skitsnack i fikarummet, och slipper gå hemifrån och slipper passa andras tider, utan istället helt själv kan bestämma mina arbetstider, sova middag och skrota runt i älsklingsplagget flanellpyjamasen hela dagen.
Men så snubblar jag över foruminlägg där man försöker övertrumfa varandra i exempel på hur DÅLIGA ALLA TV-ÖVERSÄTTARE är. Det ena exemplet är värre än det andra och forumskribenterna ondgör sig naturligtvis över hur illa ställt det är med ÖVERSÄTTARNA (alla; alla översättare är dåliga! Det exemplifieras ju så flagrant här.) och vad mycket bättre det är att titta på tv och film helt utan text, för texten är (alltid!) så dålig att den ju bara stööör! Då blir jag lite ledsen och tänker på städningen och den inomhus utströdda fotbollsplanen och på tvättkorgen och ställer mig själv bittert frågan om hur många undertexter det egentligen rör sig om, som verkligen är så här dåliga att de bara stööör. Hur många?
Ett vanligt 25 minutersavsnitt av en vanlig amerikansk situationskomediserie består av omkring 230 textblock.
En långfilm på 90-120 minuter består väl av sisådär 800 textblock, kanske upp till 1 000, eller om det är synnerligen pratig film kan det väl kanske bli bortåt 1 300 texter.
Och så tänker jag att jag kanske undertextar 180-200 minuter per vecka och jag vet inte hur många fler undertextare vi har i Sverige, men den samlade mängden textblock per vecka torde ju bli enorm. Och av dem är några mindre bra eller rent av dåliga. Några av dem valsar runt i gnällforumen som väl tuggade och återanvända vandringssägner. "Jag hörde om en översättning...", "Min kompis såg en undertext...", "Jag har för mig att jag en gång såg..." och "Jag läste på Avigsidan...".
Jag läste en gång en mycket dålig bok. Nej, jag har faktiskt läst FLERA STYCKEN mycket dåliga böcker.
Jag har sett många riktigt usla filmer.
Jag har ätit tämligen äcklig mat.
Jag har väntat på pendeltåg... och taxi... och på akuten!
Det vore väl konstigt att utifrån detta dra slutsatsen att alla författare är usla? Att alla filmregissörer och alla skådespelare, läkare, kockar, taxiförare och SL-medarbetare är dåliga?
Eller är jag kanske bara bitter och gnällig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
